I wish - kap. 1

Dom första dagarna på språkresan hade faktiskt varit bättre än jag hade väntat mig. Lektionerna var inte så svåra som jag hade trott. Familjen jag bodde hos tillsammans med Alexandra var jätte snäll och dom hade ett jätte stort fint hus med en pool på baksidan. Allt kändes lite som en dröm. Jag hade nästan väntat mig en jätte tråkig och fattig familj, jätte svåra engelska lektioner och inga nya vänner. Men det visade sig att ingenting stämde och jag Alexandra hade blivit riktig bra kompisar. Hon var dock lite mer framåt och hade lyckat skaffa sig många fler vänner än mig. Jag tror hon såg mig som en vanlig kompis, men för mig betydde hon mer. Jag var den där lite udda tjejen med långt mörkt hår och jordnära kläder, som ofta inte syntes eller hördes. Jag gillade helt enkelt att vara själv och hade lite svårt för att skaffa nya kompisar. Så efter skolan slutat och vi hade en fri eftermiddag bestämde jag mig för att trotsa ledarnas uppmaningar om att inte gå själv på stan. De andra tjejerna i min klass skulle ändå ut på kändisjakt. De pratade konstant om något brittiskt band, de hoppades väl på att hitta dom. Så jag passade på att smita. Jag vandrade planlöst runt på Londons gator och tittade i skyltfönster och på alla vackra hus. Efter någon timma hittade jag ett litet undangömt fik som såg mysigt ut. Jag gick in och upptäckte att det bara fanns ett stort bord och en liten disk. Men som tur var satt ingen där så jag satte mig närmast fönstret och gick och köpte en kaffe. Kaffet var bland det bästa jag hade druckit, jag skulle definitivt smita hit fler gånger.

Jag plockade upp mitt ritblock och pennorna ur min blommiga ryggsäck. Vi hade som tur inte fått några läxor än så jag kunde ägna mig åt saker jag tyckte om. Jag koncentrerade mig så mycket att jag inte märkte att fem killar kom in på fiket. Det var plötsligt när någon frågade mig någonting som jag vaknade med ett ryck.

- Is it okey, if we sitt here next to you? det stod fem killar i ungefär min ålder framför mig. Jag blev så förvånad att jag inte visste vad jag skulle svara. Den där pojkens ögon var så fantastiskt lätta att sjunka in i. Blå gröna, inte alls mörkbruna och dystert mörka som mina som mina.

-Sorry if I scared you, can we sit here? skrattade pojken.

-Uhm, of course you can. I was just so concentrated at my drawing.

-I saw that, can I take a look at it? sa pojken samtidigt som han satte sig ner på stolen mittemot mig. Jag sköt över häftet till honom medans jag kollade på dom andra. Jag hade sett dom här killarna förut, men jag kunde bara inte komma på var. Pojken framför mig avbröt mina tankar.

-This is really good. Did you draw that just out your mind?

-Yes, I really like english houses so I tried to draw one. But guys you have to tell me, have I meet you before? It’s something with you.

- Oh we’re sorry, we should have introduced us selfs! sa pojken med brunt lockigt hår.

- This is Louis. Sa han och pekade på pojken som satt framför mig. Louis blinkade åt mi. Jag vet inte hur tydligt det syntes men jag kände hur mina kinder blossade.

- And the guy over there who already had eaten up his cake is Niall, haha. Killarna skrattade. Förstod inte riktigt varför men jag skrattade också. Niall svarade,

- What? can you guys just let me love food. Sa han och skrattade lite.

- And this is Zayn. Sa han och pekade på killen med svart hår. Han log och jag log tillbaka.

- And over here is Liam. Forsatte killen.

- Hello. Sa Liam och log mot mig.

- And of course, I’m Harry. Sa han och skrattade lätt.

- Hi everybody, I’m sorry for my bad english but I am just here to study english.

- No, it’s really good actually. So you haven’t told us your name.

- Uh sorry, I’m Hedvig.

- Oh, like the owl in Harry Potter! sa Harry. We got something in common! Your like my owl, haha. Killarna och jag skrattade.

- Hahaha, yes. So you is a Harry Potter fan?

- Yes, we all are actually. Sa Naill med munnen fylld av sin andra kakbit. Killarna nickade instämmande.

- Than we have something more in common. Sa jag och skrattade lätt. Dom var så snälla och trevliga. Vi pratade säkert i någon timma, men så kom jag på att jag måste vara hemma till middagen om en halvtimma.

- Guys It was really nice to meet you, but I have to go now. Otherwise they maybe send me home to Sweden for not following the rolls. Can I met you again?

- We can give you a ride home if you want, I’m just going to check with Paul. Sa Louis och gick ut till en bil och pratade med en storvuxen man i svart tröja.

- Who’s Paul? Frågade jag dom andra killarna.

- It’s our lifegaurd. Svarade Liam lite tveksamt.

- You guys got a lifeguard? Why!?

- umn, we are like pretty famous here in England and actually everywhere else in the world. Sa Zayn som hade varit ganska tyst under tiden.

- Are you? What do you do? Sing?

-Yes, most girls in you age know who we are. I don’t think we should tell you who we are. You have to figur that out by your self. Sa Harry och blinkade åt mig.

----------------------------

Första delen av min allra första novell. Hoppas den blir uppskattad.