Ni kommer hata mig för det här...

men jag kommer göra det ändå.
Jag sitter i princip aldrig vid datorn längre. Bara när jag måste och det är när jag måste plugga. Så jag har bestämt mig för att ge er äran att själva komma på slutet. Jag vet att ni redan nu tänker på hur nästa del skulle ha sett ut. Så bygg vidare på det. Avsluta Hedvigs historia i ditt eget huvud. Gör det för mig :)
Vi kanske hörs någon gång, vem vet. Puss!

I Wish - kap. 13

tidigare:

Han simmade ännu närmare mig och jag klängde mig fast runt honom så att jag skulle slippa hålla mig uppe själv. Men det gick sådär, för han sjönk och så gjorde jag. När jag hämtat andan igen hängde jag mig på Louis igen. Och denna gången sjönk han inte. Jag lutade mig mot honom och våra läppar möttes. Kyssar i regnet? Släng dig i väggen. Det här är så mycket bättre.

-------------

När jag vaknade låg en tung varm kropp tätt intill min och jag log ner i kudden. Åh. Efter några desperata övertalningar från både mig och Louis gav hon med sig att jag fick sova där trots att jag skulle in till lektionerna tidigt morgonen efter. Jag tittade på Louis väckarklocka och såg att vi fortfarande hade tid på oss innan jag skulle vara på skolan. Hela situationen kändes overklig och jag kände att jag var tvungen att samla tankarna innan jag väckte honom. Det var en vecka kvar innan jag skulle hem till Sverige och jag började redan få ångest. Hur skulle vi lösa det här? Jag kunde omöjligt stanna kvar i Storbritannien med honom, men skulle det här underbara ta slut här? Jag kände att jag tyckte alldeles för mycket om honom än vad som var bra med tanke på min hemresa.
- Good morning babe, sa Louis sömndruckna röst bredvid mig och jag vände mig mot honom. Han gav mig en lätt kyss på pannan och jag kunde känna hans leenden genom den. ”You look stunning.”
Jag kände hur det hettade till på mina kinder och himlade med ögonen.
- Take a look ar yourself sometime, svarade jag retsamt. “We have a little time before I have to go…” Jag kunde själv höra hur ledsen jag lät över det faktum.
- Fancy grabbing breakfast on the way? Frågade han och jag nickade instämmande. Jag sade åt honom att jag skulle fixa iordning mig och gick ut i hallen för att hämta min väska jag lämnat där. Jag tittade efter de andra killarna innan jag chansade och skyndade mig att byta om och precis när jag hade fått på mig allt hörde jag Nialls röst bakom mig. Jag vände mig om och såg honom stå i dörröppningen till köket, iklädd grå mjukisbyxor en vit t-shirt och med håret på ända.
- Are you up? Seriously? Frågade han och såg förvånad på mig. Oh wait, you have school today right?
- Are you up? When you don’t have school? Skojade jag tillbaka och lyfte på ögonbrynen mot honom. Niall ryckte på axlarna och flinade.
- I was hungry.

Vi satte oss ner på varsin stol tätt intill varandra utanför ett litet fik och jag log och blundade mot solen. Louis hade en hand på mitt lår och om någon som inte kände oss såg oss nu kunde de med säkerhet säga att vi hörde ihop. Det åtminstone kändes så.
- God this is wonderful, sade Louis mellan tuggorna på sin macka och jag kunde inte annat än att hålla med honom. Are you absolutely sure that you have to go to school today?
- Aren’t you supposed to work in the studio today? Svarade jag och flinade mot honom. Han vickade lite på huvudet till svar.
- Mjeh, I guess I am. Louis röst lät ledsen och jag böjde mig over och kysste honom lätt. Jag log och det bubblade av lycka inom mig.
-Make sure you pick me up right when I’m done okay? I don’t want to lose a second with you.
Louis vände sig mot mig och såg mig i ögonen. Sedan gav han mig ett riktigt äkta leende med ögonen, tänderna och så rösten som sade så fina ord.
- That makes two of us.


------------
UPDATE: DET VAR TYDLIGEN INGEN SOM KUNDE SE DEN FÖRUT. SYNS DEN NU?

Igen, FÖRLÅT FÖR DEN FRUKTANSVÄRT DÅLIGA UPPDATERINGEN! 

Och för er som inte redan märkt att det är annorlunda skrivet mot i vanliga fall så är det här min vän Stina som har skrivit den här delen. Jag behövde lite hjälp på traven för jag hade fastnat lite. Hennes personliga blogg kan ni hitta HÄR. Och hennes fanfic på englska hittar ni HÄR. Kolla in båda nu!

Nästa del kommer förhoppningsvis nästa vecka. Har en del och plugga vilket jag inte ser fram emot. Men jag hoppas jag ska lyckas skriva en del relativt snart!

Så vad tycker ni om Stinas insats? Jag tycker hon är grym på att skriva! Hon är bättre på detaljer och känslor än jag.  Så jag hoppas att ni inte blir allt för besvikna när jag skriver nästa del...

FÖRLÅT!

Jag är så ledsen!! Jag vet inte vad som hände. Jag fick ide torka och det var massor av grejer som kom i vägen. Typ biljett köp av två biljetter till One Direction i London. IIIIIIIIHH. (någon utav mina kära läsare som ska dit?) Fruktansvärt många läxor, prov, nationella prov osv.. Nästa vecka kommer jag vara borta med klassen i Prag. Vilket betyder inget internet, ingen twitter, ingen tumblr och inget skrivande. MEN en ny del är på väg! Hoppas på att få upp den om cirka två veckor om den inte kommer redan denna veckan. Tack för alla era fina kommentera, lovar att jag ska jobba på nästa del så fort jag får tid!

I wish - kap. 12

tidigare:

- U know what? Then we are going to sing it for you. Sa Zayn.

- Hedvig, as much as I like to have you one the stage.. I will have to ask you to step off. Sa Louis lite retsamt och jag gav honom en kyss innan jag klev ner från scenen.

- Well, here you go! Skrek Harry och dom drog igång.

Jag smög bakom Alexandra och hennes kompisar och satte mig på en stol intill husväggen. Jag andades ut, nu var det bara att hoppas att det här skulle fungera.

---------------------

Killarna klev av scenen och det blev kramkalas med en och annan autograf och bild. Jag reste mig för att gå fram till dom. Ingenting kan beskriva hur nervös jag är. Jag tog ett djupt andetag och slutade nästan att andas helt innan jag pickade Alexandra på axeln. Hon vände sig om och kastade sig om halsen på mig. Va? Var det så lätt? Skulle jag inte få en till utskällning eller något i den stilen?

- Hedvig! Did you do this for me? Frågade hon när hon släppt taget om mig.

- Uhmn, yes.

- That is so awesome! I thought you didn’t care that I was mad at you.

- Of course I cared, it was killing me.

- Aww, I’m so sorry I wouldn’t listen to you!

- No I’m sorry that I didn’t tell you!

- If I just can stick in here a bit, I think it was a little bit my fault that you didn’t tell her. I did tell you not to take help of a friend. Sa Louis och skrattade lite försiktig.

- Take help for what? Frågade Alexandra lite förvånat.

- Eeh, when I meet them. I didn’t really know who they were. So, Louis gave me a mission to find out who they were without telling any friends.

- You didn’t... WHAT? Alla tre bara gapade och jag kunde inte låta bli att skratta.

- But, I have talked about them all the time since we came to London.. Hon stannade upp och tittade ner i marken. Jag kunde se hur hon rodnade när hon insett att hon just hade talat om för One Direction att hon pratade lite för mycket om dom. Killarna skrattade lätt.

- Haha, I know but you had never shown me a picture of them. I didn’t know how they looked like.

- That was akward, but yeah that’s true. Sa hon och kollade upp.

- You shouldn’t think it’s akward. The most akward thing is that Hedvig didn’t know who we was. Sa Niall retsamt och alla skrattade och jag kände hur jag rodnade.

- So who wants friends reunion - cake? Marie avbröt skratten och alla rusade mot köket.

Det var verkligen krig om vem som skulle få först ta tårta först och i slutändan blev det Niall som lyckades knycka åt sig hela den stora tårtan själv. Som om kriget i köket inte var nog, nu sprang Niall med tårtan i famnen i trädgården med alla killarna efter sig. Jag skrattade så mycket att det knappt kom fram något ljud alls. Och när Niall trillade och landade med huvudet i tårtan trodde jag att jag skulle dö. Jag kunde inte andas, men som tur var andades jag snart igen.

Jag slängde av mig min kofta och mobilen innan jag sprang mot Niall. Jag tog en näve tårta i handen och kastade iväg den. Det hade ju varit elakt att kasta på någon som låg ner. Så jag satsade på närmsta stående, Louis. När jag ändå var igång så kastade jag lite på Zayn också. Båda två var inte sena att kasta tillbaka och ett tårtkrig utbröt. Och av någon anledning var det jag som var huvudmålet.

Jag hade tårta exakt överallt. Dom andra hade lite tårta här och var, men ingen slog mig. Louis smög upp bakom mig.

- You know what I think? Sa han med händerna runt mig.

- No.. Svarade jag lite tveksamt, vad hade han nu för sig?

- I think you need a bath. Sa han och tog ett lite hårdare grepp om mig.

- Noo! no, no, no, no Loueeh! Men vad skulle jag göra.

Jag tittade upp över ytan och kunde se hur alla skrattade. Nu jäklar. Man kastar inte i mig utan att åka i själv. Jag kastade mig upp över kanten och började jaga Louis. Men han var för snabb så jag satsade på Niall som satt och åt tårta från sitt eget ansikte. Han var inte alls beredd på det men lyckades ändå dra ner mig med sig i alla fall. När jag för andra gången tittade upp över ytan såg jag att dom andra börjat jaga varandra. Harry hade lyckats få tag på Alexandras ena kompis och hoppade i poolen med henne i famnen. Liam drog med sig Alexandra och Zayn grabbade tag i Alexandras andra kompis. Vi skrattade och hade lite vattenkrig innan vi insåg att Louis fortfarande var på land.

Killarna skyndade sig ur poolen och lyckades få fatt på Louis. Och kastade honom i vattnet. Men han kom inte upp över ytan. Jag fick panik, hade han slagit sig? Vad gör han?

- IIIIIIIIIIIIIIIIH!! oh my gud! You can’t do that. Skrek jag. Louis hade simmat under vattnet och dykt upp precis framför mig.

- Oh, I’m sorry. Didn’t mean to scear you. Alla skrattade.

- Pffft. Fnös jag.

Han simmade ännu närmare mig och jag klängde mig fast runt honom så att jag skulle slippa hålla mig uppe själv. Men det gick sådär, för han sjönk och så gjorde jag. När jag hämtat andan igen hängde jag mig på Louis igen. Och denna gången sjönk han inte. Jag lutade mig mot honom och våra läppar möttes. Kyssar i regnet? Släng dig i väggen. Det här är så mycket bättre.

-------------------

Vill fråga er en sak. Ska jag skriva i fleras perspektiv? Eller förstör det? Jag har ju bara skrivit ur Hedvigs perspektiv. Men jag funderar på att skriva ur andras perspektiv. Vad tycker ni? Skulle betyda jätte mycket om ni svarade. För övrigt, så består hela novellen (del 1-12) nu av över 11 000 ord. Lite coolt. Jag har nog aldrig skrivit såhär mycket på ett skolarbete tror jag..

I wish - kap. 11

tidigare:

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

---------------------

Lektionerna slutade och jag ringde Louis. Det var nu eller aldrig som Alexandra skulle förlåta mig. Och jag satsade allt, jag hade till och med förlitat mig på hennes två dryga vänner. Jag hoppades verkligen inte att dom skulle förstöra det här nu.

Louis svängde in framför skolan och jag hoppade snabbt in i bilen för att upptäcka att alla killarna satt där.

- Hey guys! Sa jag och jag fick massor av hej tillbaka.

- So I have told the boys about our plane. What do we do now?

- Actually, I haven’t had the chance to eat anything today. So I thought we could go and eat somewhere. Hela lunchrasten hade gått åt till att planera och fråga om lov. Så någon mat hade jag inte hunnit med att äta.

- Sure, were do you wanna eat? Frågade Louis. Jag kände hur Niall tittade på mig och jag började skratta.

- Niall, were do you wanna eat?

- What about Nando’s? Please! Vi skrattade och Niall rodnade.

- You decide. Sa jag och vi åkte iväg till Nando’s.

Det blev som ett lunchmöte, för vi pratade inte om mycket annat än kvällens plan. Jag vet inte vad jag skulle göra om någonting inte blev perfekt. Och vad skulle jag göra om Alexandra inte förlät mig? Jag ville helst inte ens tänka den tanken. Så varje gång den poppade upp i mitt huvud koncentrerade jag mig extra noga på att få allting perfekt.

- Should we go to your place and help the others? Frågade Liam och vi betalade och åkte hem till mig där allt redan var i fullgång. Förhoppningsvis skulle allt vara klart om en timma, och då skulle jag ringa hem Alexandra.

Jag sprang runt som en galning och petade, flyttade och tjatade på folk. Det här skulle bli så bra det bara kunde bli. Och när allt var färdigt gick jag upp och bytte om. En utav mina finaste klänningar fick åka på. Det var ju ändå nästan gala stämning.

Jag andades långsamt och tog upp mobilen för att ringa Alexandras kompis,

- It’s time. You can also come to, if you want.

- Sure.

- When do you come?

- We will be there in 15 min.

Jag rusade ner för trappan och ut i trädgården.

- Alexandra is on her way, they are here in 15!!

Alla började springa till sina positioner. Marie gick ut till hallen för att vara redo att ta med Alexandra ut till trädgården och jag klev upp på scenen med en mikrofon i handen. Herregud vad nervös jag var. Det kändes som om jag skulle stå och prata inför flera tusentals människor. När jag egentligen bara skulle prata till en. Tekniskt sett var det ju kanske ett tjugotal personer här. Marie och Mr. Smith, Alexandra och hennes kompisar. Plus ex antal scenarbetare och någon fotograf. Som tur var skulle dessa foton inte hamna hos någon annan än killarna.

Okej, nu har det gått en kvart. Kommer dom inte snart!? I samma ögonblick som jag tänkte det såg jag Alexandra kliva ut i trädgården. Hon bara gapade. Jag skrattade lite försiktigt och öppnade munnen för att prata och på något underligt sett fick jag fram verkliga ord.

- Alexandra, I am truly sorry for not telling you from the beginning. And I can’t take it when you is this angry of me. So I fixed something I hope will make you happy. I know I can’t give you your dream guy. But I hope this I almost as good!

Jag såg hur Alexandra tittade på sina kompisar, det var väldigt tydligt att det var ”va ni med på det här” blicken. Jag skrattade lite och höjde rösten lite,

- Guys, I think it’s your turn now!

Killarna klev upp på scenen och jag kunde se hur alla tre bara gapade. Jag hade inte berättat för hennes kompisar vad jag skulle göra. Dom hade bara lovat att dom skulle ta hem Alexandra när jag ringde. Känslans att se alla tre hoppa, skratta, skrika och gråta av glädje på samma gång. Det var bara alldeles fantastiskt.

Louis la armen om mig och sa,

- So, this is the Alexandra we have heard so much about?

- And if I’m not completely wrong we have meet you before? Fortsatte Liam. Och Alexandra kunde inte få fram ett ord.

- And since Hedvig cares so much about you, she has convinced us to help her with a little thing. Sa Niall.

- You will get to choose your favorite song on our album. Wich is it? Frågade Harry.

- Up all night. Lyckades hon få fram.

- U know what? Then we are going to sing it for you. Sa Zayn.

- Hedvig, as much as I like to have you one the stage.. I will have to ask you to step off. Sa Louis lite retsamt och jag gav honom en kyss innan jag klev ner från scenen.

- Well, here you go! Skrek Harry och dom drog igång.

Jag smög bakom Alexandra och hennes kompisar och satte mig på en stol intill husväggen. Jag andades ut, nu var det bara att hoppas att det här skulle fungera.

------------

Är så lycklig och glad över att 1D vann sin första BRIT igår. IIIIH. En annan sak som gör mig väldigt lycklig är era kommentarer. Ni förstår nog inte hur mycket dom betyder. Tack till er!

I wish - kap. 10

tidigare:

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------

Jag skyndade mig innanför dörren och in på mitt rum. Jag tog upp mobilen och slog Louis nummer. Telefonsvararen. Jag vet att han har mobilen på sig. Han har den alltid med sig. Varför svarade han inte, ingenting hade ju hänt och han hade inget att vara arg på mig för. Jag skickade ett sms istället, ”Lou, I don’t know what you think you saw. But thats was my friend from sweden. You can’t possible be so jealous that I not even can talk to other boys. Please call me! xx”. Mer än så kunde jag inte göra. Eller jo, vänta.

- Marie!? Ropade jag så högt jag kunde. Och jag hörde hur Marie kom springandes uppför trappan.

- Yes, what is it?

- Can you pleaseplease drive me home to Lou?

- Of course I can, but next time you yell for me like that. Please don’t sound like someone is dying!

Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi sa ingenting under hela resan och jag glömde nästan tacka henne för skjussen när jag hoppade ur bilen. Jag rusade upp för trappan och knackade på dörren. Jag höll andan, pleasepleaseplease be here. Dörren öppnades men det var inte Louis som stod där, utan Harry.

- Hi. Sa han lite förvånat.

- Is Louis here?

- No..

- You know were he is?

- No, actually I don’t. What happened?

- Nothing, but Louis thought something happened. Can I come in and wait for him here?

- Sure.

Vi gick in och satte oss i soffan. Det stod på tvspel på tvn. Harry hade antagligen spelat innan jag knackat på dörren.

- Isn’t that my hood?

- Oh, yes it’s yours. I forgot to return it to you and and this morning I was so stressed that I accidentally took yours instead of mine.

- It’s alright, I honestly haven’t missed it. You can keep it if you want.

- No you can get it back. Sa jag och började ta av mig den men Harry avbröt mig,

- Keep it, I mean it. You will get cold otherwise.

- Are you sure, really really sure?

- Yes, keep it! Skrattade han.

- So, what does Lou think happened?

- uhm, I don’t know what he think happened, because I haven’t had the chance to talk to him. He’s not answering my calls.

- But what did you do to make him belive you had done something? Haha, you know what I mean.

- I just had a coffee with an old friend from sweden who happened to be a guy. And I heard something behind us and saw Louis hurry away in an other direction.

- Aha, it sounds like you need to think about something else. Wanna play video games with me?

Harry hade verkligen rätt, jag behövde tänka på någonting annat. Och Mario Kart var ett väldigt bra sätt att glömma allt annat med. Killarna kom hem en efter en och började spela Mario Kart med oss. Jag skrattade och hade roligt men när klockan hade blivit 2 på natten hade Louis fortfarande inte kommit hem. Jag började bli riktigt trött och orkade nästan inte sitta upprätt i soffan. Så jag satte alarm på mobilen precis innan jag somnade på soffan i deras lägenhet.

Jag vaknade utav mitt mobilalarm ringde. Jag öppnade ögonen för att stänga av det när jag upptäckte att jag inte låg i soffan längre. Det här var Louis rum. Och var var min mobil? Jag kunde höra den men jag såg den inte. Jag satte mig upp och mötte Louis blick.

- I’m sorry. Sa han och tittade ner i golvet.

- I have talked to Harry, I just over reakted. Fortsatte han samtidigt som han satte sig ner på sängen.

- It’s okey, I would reacted the same way.

- But I didn’t even try to find out how it was. I’m so sorry!

- No really, it’s okey. I was just afriad that I would lose you.

- Don’t ever be afriad to lose me. Cause I will always love you.

- I love you. Viskade jag och la mig i hans famn. Han kysste mig och det var tur att jag låg ner för om jag hade stått upp hade jag legat på golvet nu. Jag är nästan lite rädd för hur svag jag är för honom.

Hur underbart och alldeles fantastiskt det än var att vara i Louis armar kunde jag inte ligga där för alltid. Jag hade lektioner att passa. Och det värsta som skulle kunna hända var, ja förutom att förlora Louis, att komma till skolan i samma kläder som dagen innan. Om det hade varit veckan innan hade ingen lagt märke till det. Men vid tanke på hur utstirrad jag hade känt mig igår. Trodde jag inte att det var någon som skulle undgå att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad.

Så jag fick låna ett par blåa chinos utav Louis. Det här var verkligen vad man kunde kalla ”boyfriend jeans”. Förutom det faktum att det inte var jeans. Men jag kunde ju inte gå till skolan i enbart byxor.

- Turn around for a little while. Sa Louis och jag kunde se att han hade något för sig.

- Why?

- Just do it. Sa han och jag skrattade samtidigt som jag vände ryggen mot honom.

Jag hörde hur han rotade i garderoben innan jag kände hans hand på min midja och han sträckte fram ett vitt paket framför mig.

- Surprise! Viskade han i mitt öra och jag skrattade.

- Lou it’s not my birthday..

- I know, but I want you to have this. Sa han och jag vände mig mot honom för att kyssa honom. Jag höll på att falla men han fångade upp mig i sin famn. Det här kommer verkligen ta kol på mig en dag.

Jag öppnade paketet och där i låg världens finaste stickade randiga tröja. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

- The boys aren’t allowed to wear strips, but I thought of you when I saw it. And you isn’t one of the boys. So I thought it doesn’t matter.

- Haha, aw Louis it’s so beautiful! And it’s really the right time to give it to me. Because otherwise I should had to go to scool without a shirt.

Jag bytte om och flätade mitt långa hår i en fläta innan vi gick ner för att äta frukost. I köket satt Niall och Liam. Det var tydligen bara dom som var vakna.

- New clothes? Frågade Niall.

- Only the shirt, I got it from Lou. The pants are actually Louis. Vi skrattade.

- So how come we aren’t allowed to wear stripes when she is? Frågade Liam Louis lite retsamt.

- She aren’t in the band, she’s my girlfriend. Skrattade han och jag blev varm inombords.

Hans släppte av mig en bit från skolan, ungefär utanför tunnelbanestationen, för att vi skulle slippa skrikande fans. Så när jag klev innan för dörrarna hoppades jag nästan på att gårdagens uppmärksamhet inte skulle hända igen.

Men så fel man kan ha. Det var som om allt och alla liksom stannade upp och det var bara jag som rörde mig framåt. Jag kände blickarna i nacken när jag gått förbi. Men jag lyckades överleva ända fram till klassrumsdörren där jag blev stoppad utav två av Alexandras kompisar.

- Been at you boyfriends house to night? Sa den ena och jag gillade inte tonen hon hade när hon pratade med.

- Forgot to bring clohtes? I really don’t think that’s your pants. Sa den andra och jag kände hur jag rodnade.

- Thought so. Fortsatte hon.

- Proud of your self? Sa den första och nu skulle jag äntligen lyckas kläcka ur mig någonting.

- Proud of what? Sa jag.

- For being Louis Tomlinson’s girlfriend. And breaking Alexandras heart.

- Breaking what? Sa jag kanske lite väl förvånat och högt.

- You could, after all, told her that you were seeing Louis. Perhaps you couldn’t know that Alexandra was in love with him. Jag tappade hakan. Va? hörde jag rätt?

- Alexandra is what!?

- Yes, you heard right. She. Is. In. Love. With. Him. And you sort of made that dream crash and burn for her.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

-----------------------

Det är nog ungefär såhär ofta jag kommer uppdatera, varannan dag. Det är lagom lång tid emellan och det blir bättre texter om jag får tänka igenom dom lite.

Blir så fruktansvärt glad över era kommentarer. Fortsätt gärna kommentera vad ni tycker!

I wish - kap. 9

tidigare:

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade "I love you" i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

-----------------------

När jag gick av scenen såg jag att jag hade fått ett sms från Alexandra. ”WHAT!? YOU AND LOUIS??? WHY HAVEN’T YOU TOLD ME? SO THATS WHAT YOU HAVE BEEN HIDING! I thought we were friends.”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eller göra. Så jag försökte skaka av mig minnet av smset och gick istället in på twitter och skrev ” I love you @Louis_Tomlinson”. Kände mig lite barnslig men tog inte bort det, för det var ju faktiskt sant.

Killarna klev så småningom av scenen och det blev dags för mig att gå mot bussarna som skulle ta alla språkstudenter hem. Louis erbjöd sig att köra mig, men jag trodde inte att jag var tillåten att åka med honom. Så nu satt jag ensam på bussen och kände onda blickar i nacken från Alexandra. Men det var inte bara Alexandra som tittade på mig. Det var jätte många som vände sig om för att ta sig en titt på tjejen som Louis hade dragit ut på scen. Som om dom förut sett rakt igenom mig när dom tittat på mig och nu upptäckt att jag faktiskt existerade. Kanske hade jag inte vart redo att berätta för världen. Eller så var världen inte redo för att få reda på om mig.

- WHY DIDN’T YOU TELL ME!?! skrek Alexandra.

- BECAUSE I DIDN’T KNOW WHAT TO SAY! Skrek jag tillbaka.

- YOU COULD JUST TOLD ME THE TRUTH FROM THE BEGINNING! Skrek hon och smällde igen dörren in till vårt rum. Jag hörde hur låste dörren och jag sjönk ner på golvet i tårar. Vad hade jag gjort? Egentligen ingenting, jo jag hade kysst Louis Tomlinson från One Direction några gånger. Men skulle det verkligen betyda att min vänskap med Alexandra här med var slut? Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det där rummet var ju mitt också. Och jag skulle bo här i en vecka och fyra dagar till. Åh, tanken på att det inte var lång tid kvar tills jag skulle bli tvungen att åka hem fick mig att gråta ännu mer.

Jag gick ner till vardagsrummet och satte på tvn för att upptäcka att How I Meet Your Mother faktiskt gick på brittisk tv också.

Även om det var roligt och jag skrattade ibland kunde jag inte sluta gråta. Hur kunde en dag som börjat så otroligt bra fullständigt krascha senare på kvällen.

Marie kom och satte sig bredvid mig,

- How are you honey? frågade hon med lugnande röst. Jag snyftade och samlade kraft för att berätta. Jag berättade hur underbar Louis var och hur bra dagen hade börjat. Men att Alexandra nu var fullständigt förbannad på mig.

- Shouldn’t she be happy for me? Snyftade jag medan Marie strök mig över ryggen.

- I can try to talk to her if you want. Jag mumlade ett ja mellan snyftningarna och Marie reste sig för att gå och prata med Alexandra.

Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes innan Marie kom tillbaka till vardagsrummet. Hon skakade på huvudet.

- I’m sorry, nothing I say makes her go out of that room and talk to you. Suckade hon. Jag grät ännu mer och snyftade fram,

- But were sould I sleep? It’s my room to!

- I can fix our gestroom to you.

- But my stuff, all my stuff are in there.

- I will get your stuff, calm down and continue watching tv, I will fix this. Hon reste på sig för att ordna mitt nya rum. Och jag satt gråtandes kvar i soffan framför How I Meet Your Mother.

Jag vaknade morgonen efter av att jag fick ett sms. Jag hoppades på att det skulle vara från Louis men det var från ett okänt nummer. Jag plockade upp telefonen och läste, ”hej, såg dig igår på EF Summeranza men fick aldrig chansen att prata med dig. Hur är det?”. Vem kunde det vara ifrån? Jag kände ingen mer som skulle till London på språkresa den här sommaren. Kanske bara någon random som försöker lura mig tänkte jag men svarade ändå, ”Jag mår bra tack, vem är det här?”. Det smällde en dörr mittemot, jag antog att det var Alexandra som gick ner för att äta frukost. Jag kände att vi inte var redo att prata än så jag hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning istället för att äta frukost först. Precis när jag klev ur duschen hörde jag hur mobilen durade till. ”Det är Fredrik, som du gick i samma klass som från 1-9”. Är han här? Tänkte jag. Uppenbarligen var han ju det eftersom han hade sett mig igår. Han hade säkert sett mig när Louis drog ut mig på scenen. Eftersom jag tror inte det var någon som missade det. Allt hade varit mycket enklare om Alexandra hade blivit döv och blind under den tiden. Åh, suck. Jag ville inte tänka på det. Vad skulle jag göra för att hon skulle förlåta mig?

Jag svarade på Fredriks sms, ”Jaha heej! Jag har inte sett dig här. När kom du?”. Precis när jag tryckte på skicka hörde jag ytterdörren gå igen och jag tittade ut genom mitt fönster som nu låg mot gatan och såg Alexandra gå iväg. Jag tittade på klockan, shit! Jag börjar snart. Jag kastade på mig en blå klänning med vita prickar och en grå hood. Innan jag rusade ner i köket och gjorde en macka som jag tog i farten. Jag han inte knyta mina gula convers och höll nästan på att glömma min mobil. Men jag hann i tid till skolan.

Att kliva in i skolan med blött hår, oknutna skor och med andan i halsen var kanske inte det man skulle ha gjort efter att ha blivit uppdragen på scenen utav en av medlemmarna från One Direction. Dessutom upptäckte jag att det inte var min hood jag hade tagit på mig. Det var Harrys alldeles förstora hood. Vad pinsamt att jag inte har lämnat tillbaka den hann jag tänka innan jag plötsligt gick in i någon.

- Uh, I’m sorry! Sa jag redan innan jag hunnit resa mig upp.

- Det är okej. Fick jag till svar och jag tittade upp och såg en äldre version av den Fredrik jag kände för två år sen.

- Men hej! Sa jag lite förvånat över att det var just honom jag hade sprungit in i.

- Haha, haft en jobbig morgon? Frågade han och tittade på mig uppifrån och ner.

- Syns det? skrattade jag lite försiktigt.

- Nej då! Sa han och log.

- Du jag undrar om du vill hitta på någonting efter lektionerna. Typ gå och fika eller någonting. Fast du kanske ska träffa han där killen. Sa han och skruvade lite på sig samtidigt som han tittade ner i marken.

- Nej jag har inte bestämt något. Jag vet ett jätte bra fik, möt mig vid porten när vi slutar så tar vi en fika. Okej?

Han nickade och mer han vi inte prata för att det ringde in och vi var tvungna att springa iväg till våra klassrum.

Jag trodde inte ens att jag skulle överleva första lektionen. Jag hade alltid vart tjejen som hållit sig i backgrunden och inte haft några strålkastare på mig. Men nu, dagen då jag bara hade kastat på mig kläder och sprungit till skolan. Då skulle alla plötsligt börja se mig. Jag var inte längre tjejen som gick ouppmärksammat igenom korridoren. Istället hade jag över en natt blivit tjejen som alla släppte fram igenom korridoren och stod och viskade om när jag gick förbi. Jag gillade verkligen inte det här, och jag hade stora aningar om att det hade med gårdagen att göra.

Slutet av dagen kom och jag höll på att glömma bort att jag skulle fika med Fredrik. Det var inte förrän han sprang ikapp mig utanför skolan som jag kom på det. Det blev väldigt pinsamt när jag skulle försöka förklara och be om ursäkt. Men jag överlevde och tog med honom till det lilla fiket där jag hade träffat killarna i One Direction för första gången.

- Det är så skönt att prata med någon som är svensk. Jag har pratat enbart engelska i snart två veckor.

- Ja, du åkte själv va? Jag åker också själv men jag går i en klass med bara svenskar. Du är lite modigare än mig. Skrattade han och jag log.

- Nej, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Jag tänkte att här känner ingen mig och jag får vara hur dålig som helst. Se hur bra det gick. Nu vet alla vem jag är och dömer mig för minsta misstag.

- Ja, det var ju lite svårt att missa dig igår. Du har ju skaffat kändis pojkvän, det hade man inte trott om dig.

- Nä jag vet. Men allt blir inte riktigt som man tror.

- Så hur träffades ni två då?

- Vi träffades faktiskt här. Sa jag och skrattade lite generat.

- Jaha, är det därför du gillar det här fiket så mycket. Skrattade han och jag kände hur jag rodnade.

- Nej, inte ba.. Längre hann jag inte för att min telefon ringde.

Jag svarade och blev förvånad över att höra mammas röst i telefonen. Vi hade bara skickat sms sedan jag åkte eftersom det var mycket billigare.

- Hej Hedvig!

- Hej, varför ringer du? Jag trodde vi bestämde att vi bara skulle smsa?

- Jo, men jag var tvungen att ringa.

- Har det hänt något?

- Nej, nej. Det är bara det att jag undrar vem den där killen är..

- Vilken kille?

- Ja men killen du klänger runt halsen på på alla bilder.

- Jaha, men det är.. vänta lite nu. Vilka bilder?

- Hela internet är översvämmat med bilder på dig och en kille från något pojkband.

- Va!? Är det sant?

- Ja, jag blev lite förvånad att hitta min blyga dotter som aldrig går upp på en scen på flera hundratals bilder tagna av fans.

- Nej men gud vad pinsamt! I och för sig vad skulle jag ha väntat mig.

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------------------------

Förlåt för att det inte har uppdaterats på länge. Det blev en extra lång del nu bara för det. Dom senaste dagarna har gått åt till att sova efter skola, greja med min nya iPhone och gått på skolans obligatoriska buggkväll. Men nu har jag sportlov och hoppas på att det ska bli mer uppdaterat. Fortsätt gärna kommentera var ni tycker och tänker!

I wish - kap. 8

tidigare:

Jag var inte kontaktbar den dagen, jag svarade på allt med mm, ja, nej och kanske. Men Alexandra, ouppmärksam som hon var, babblade på som vanligt om killar, One Direction, EF Summeranza och andra grejer som föll henne i smaken.

Innan jag somnade den kvällen gick jag igenom allt vi gjorde och sa på våran första dejt. Ord for ord och steg för steg. Tillslut orkade jag inte håla ögonen öppna och jag somnade.

-----------------

Jag klev av bussen och såg ut över ett område som såg ut som ett stort tivoli. Det fanns karuseller, godisstånd, ett litet parishjul och massor av annat kul. Jag gäspade stort, jag hade vaknat redan 05.57 och varit klarvaken. Dagen skulle bli så bra tänkte jag och det vibrerade i min ficka. Jag läste,

”Come to the right side of the stage, I want to meet you! xx” Jag log stort och svarade,

”I’m there in three xx”

Jag skyndade bort till scenens högra hörn innan Alexandra hunnit ur bussen så att jag skulle slippa förklara var jag skulle.

Jag såg inte Louis men jag tänkte att jag går väl bara in här så hittar jag väl honom. Men jag blev stoppad av en vakt som sa att här får du inte gå in. Jag försökte förklara att jag kände Louis och skulle träffa honom. Men vakten vägrade att släppa förbi mig. Efter en stund hörde jag en välkänd röst,

- It’s okay, she’s with us. Harry stod där på andra sidan vakten och log. Denna gången släppte vakten förbi mig och försökte att be om förlåtelse.

- It’s okey. Sa jag innan jag gick förbi honom och följde Harry in blad förstärkare och annat. Sen såg jag honom. Jag sprang fram och slängde mig om halsen på honom. Han kysste mig och släppte inte taget. Han luktade så gott och jag lutade huvudet mot hans bröst. Det var inte förrän jag hörde busvisslingar och applåder som jag vaknade till. Jag hade inte insett Louis inte var själv. Där stod de andra killarna och skrattade och applåderade. Jag rodnade och släppte taget om Louis.

- What is it? Do you have ruin this moment? Frågade Louis lite surt.

- Yes, thats what we are here for! Skrattade Niall.

- So it’s you two now? Frågade Harry med glimten i ögat.

Jag tittade på Louis och jag såg att vi båda tänkte samma sak. Jag rodnade och log medan Louis svarade,

- Yes it is!

Applåder och busvisslingar utbröt. Jag tittade upp på Louis och vi kysstes. Min dag kunde verkligen inte bli bättre än såhär.

Jag gick ut igen så att dom andra i min klass inte skulle märka att jag varit borta. Jag såg Alexandra stå med två tjejer från våran klass, så jag gick dit.

- Were have you been? Frågade Alexandra. Jag rodnade och drog till med något som var hyfsat möjligt.

- I have been on the toilet. Sa jag och log lite tveksamt.

- But the toilet’s aren’t in that direction. Jag rodnade och skrattade lite åt att hon hade sagt direction. Men Alexandra verkade inte tycka att det var lika roligt.

- You have been so mysterious the past days. What are you hiding? Frågade hon upprört.

- I’m not hiding anything! Sa jag, men jag tror inte att det lät så trovärdigt för Alexandra stormade iväg med de andra två tjejerna efter sig och jag blev ensam kvar.

Jag tog upp mobilen och skrev ett sms till Louis, ”Alexandra is mad at me, she knows I’m hiding something. Is it okey if I come and be with you? xx”. Det dröjde inte länge innan jag fick ett svar. Och jag började gå mot scenen redan innan jag läst smset. Denna gången kände vakten igen mig och jag kunde gå rätt in utan att behöva tjafsa. Nu var problemet bara att hitta dit jag hade varit sist. Det slutade med att jag inte hade en aning om var jag var och jag fick ringa Louis.

Han lyckades hitta mig genom mina beskrivningar av saker som fanns runt omkring. Och vi gick in i en barack där de andra killarna satt och spelade tvspel samtidigt som dom sjöng låtar från deras skiva. Louis satte sig i den enda fåtöljen som var ledig och klappade i knät och tittade på mig. Jag skrattade och gick och satte mig i hans knä och han la armen om mig.

Tiden gick fort och det var inte lång tid kvar till dom skulle upp på scenen. Dom gjorde sig i ordning och Louis drog med mig till scenen, vi stod där bakom draperier och killarna väntade på signalen att gå ut på scenen. Det var någon som ropade, ”And now, welcome the boys from One Direction”. Publiken bröt ut i ett dundrande jubel. Louis kysste mig och dom gick ut på scenen.

- How are you guys!? Frågade Liam och publiken skrek ännu mer. Dom drog igång och jag stod där ensam och tittade på dom. Jag kände mig så lyckligt lottad. Jag av alla tusentals tjejer, hade lilla jag fått Louis. Och jag ville inte ens ha honom från början, men nu när jag hade honom tänkte jag aldrig släppa taget. Jag hörde hur Louis sa,

- This song is for a very special girl who is mine! Och de började sjunga Stole my heart. Jag kände hur jag blev alldeles upp över öronen röd i ansiktet och jag hoppade nästan av lycka. Han gav en låt till mig!

Efter låten mötte jag Louis blick och han gick av scenen och fram till mig.

- Are you ready to tell Alexandra and the others? Frågade han och jag nickade. Han tog tag i min hand och började gå in mot scenen igen. Jag försökte hålla emot men det var ingen idé. Louis var mycket starkare än mig.

Jag kom ut i strålkastarljuset och tittade ut över publiken. Herregud vad många det var. Jag kände hur mina kinder blev ännu rödare än dom redan var samtidigt som jag försökte fixa till mitt hår. Louis hade ju inte direkt förberett mig på det här.

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det här framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade ”I love you” i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

---------------------

Har inte mått så bra idag. Men jag slutade tidigt och har därför hunnit knåpa ihop en till del. Hoppas den uppskattas! och jag uppskattar verkligen era tankar. Så fortsätt kommentera vad ni tycker.

I wish - kap. 7

tidigare:

Jag tyckte filmen var jätte bra, jag förstod nu varför killarna verkligen skulle vara med och se de. Jag kunde till och med höra dom snyfta ibland. De här killarna var inte så tuffa som dom såg ut, tänkte jag och log lite för mig själv. Men jag kunde inte hjälpa att känna hur tunga ögonlocken blev, jag var verkligen trött nu. Jag kunde inte hålla emot längre. Jag somnade där med huvudet i Louis knä.

--------------

Jag vaknade i soffan dagen efter av att Harry hade satt sig på min mage. Jag hostade till och han märkte att jag vaknat,

- Godmorning my owl! Skrattade han.

- Was that necessary? grymtade jag.

- Oh yes it was! It’s ten AM. You need to go out to the kitchen now!

- Alright alright. Muttrade jag och svepte in mig i filten jag hade över mig samtidigt som jag gick mot köket.

Där stod Louis och lagade frukost. Bacon och ägg skulle det bli. Harry kom in i köket och sa,

- Don’t worry, I have helped him. It’s not going to taste disgusting.

Jag skrattade och vi åt. Det smakade verkligen inte äckligt, det kanske var Harrys förtjänst. Jag mins att han har sagt att Louis inte är särskilt bra på att laga mat och att det är han som brukar laga mat åt honom.

Men klockan hade hunnit bli mycket och jag var tvungen att åka så att jag skulle hinna hem innan Alexandra. När vi svängde in på gatan ser jag Alexandra framför oss. Skit också, vi hann inte före henne.

- Stop here, Alexandra is there in front of us. Sa jag och Louis stannade vid sidan av vägen kanske fyra hus ifrån.

- Does it look like I did put this clothes on this morning and just went off to buy coffee? Frågade jag och försökte kamma ur en tova ur håret med fingrarna. Varför skulle jag ha så långt hår.

- You look beautiful!

- Oh thats just what you say.

- No, I mean it. Han lutade sig framåt och vi kysstes.

- Before you go, it’s something I want to tell you. Sa han, nej det här kändes inte bra. Vad var det nu?

- Are you going to EF Summeranza tomorrow?

- Yes, I will.

- Good, because then we’re going to meet. Don’t tell anybody, but we are the secret band.

- You are? Wow, cool! But everyone are going to be there, how can we meet?

- We will figur something out!

Jag kysste honom hej då innan jag gick mot huset. Oturligt nog låg tunnelbanan åt andra hållet, så det skulle inte riktigt se ut som om jag kom därifrån. Jag fick väl bara hoppas på att Alexandra inte var i närheten av ett fönster. Vårt rum låg ju mot baksidan så jag hoppades på att hon skulle vara där.

När jag svängde in på tomten såg jag Alexandra i fönstret i hallen, hade hon inte kommit längre? Attans. Hon mötte min blick och tittade undrande på mig.

- Were have you been? Frågade hon så fort jag stängde dörren. Jag försökte dölja min rodnad så gott det gick samtidigt som jag svarade,

- I have just been out for a walk and did grab a coffee. Did you have a nice time at the Parker? Frågade jag mest för att byta samtalsämne.

Hon pratade på om att dom hade lyssnat på One Direction och försökt ta reda på om Louis hade någon tjej eller om han bara menade Harry. Han hade tydligen twittrat ”I had a really great dinner tonight. Now movie time with my date + the boys.”. Jag rodnade ännu mer och det var ett rent under att Alexandra inte märkte någonting. Hade han skrivit det på twitter? Åh, jag gillade verkligen den här killen. Och att han vågade skriva det på twitter. Helt galet! I och för sig hade han inte skrivit mitt namn. Men ändå. Jag kunde inte riktigt förstå att han verkligen gillade mig.

Jag var inte kontaktbar den dagen, jag svarade på allt med mm, ja, nej och kanske. Men Alexandra, ouppmärksam som hon var, babblade på som vanligt om killar, One Direction, EF Summeranza och andra grejer som föll henne i smaken.

Innan jag somnade den kvällen gick jag igenom allt vi gjorde och sa på våran första dejt. Ord for ord och steg för steg. Tillslut orkade jag inte håla ögonen öppna och jag somnade.

-----------------------

Blir verkligen jätte glad för alla kommentarerna. Det får mig att skriva fortare! Kanske kommer en del till idag. Det beror på hur jag ligger till med verklighetens läxor. Hoppas på att jag hinner skriva mer.

I wish - kap. 6

tidigare:

Jag sprang iväg in till vårat rum och lyckades hälla ut alla kläder på golvet i jakt efter en rödvit randig klänning med vit rund krage. Jag blåste håret lite snabbt så att det inte skulle vara blött, därefter stoppade jag ner min Iphone och plånbok i en liten brun läderväska. Jag hängde väskan över axeln och gick ut till vardagsrummet.

- Wow, you look amazing! Sa Louis med ett leende på läpparna.

-Thanks! Sa jag och vi sa hej då till Marie och gick ut till Louis bil.

----------------------------------

Vi tog vägen om killarnas lägenhet eftersom Louis inte ville ha på sig sina blöta kläder.

Lägenheten var helt klart en upplevelse att vara inne i. Den var jätte stor och killarna hade varsitt jätte stort rum. Liam och Harry’s rum var städade och rena medans de andra killarnas rum var total kaos. Värst av alla var Louis, han hade stenkoll på var allting fans men det såg ut som ett bombnedslag.

Jag gick ut till köket för att prata med Niall som satt och åt, under tiden Louis bytte om. Vid det här laget hade jag insett att Niall äter i princip hela tiden.

- So what are you guys doing tonight? Frågade han.

- Actually, I don’t have a clue. Louis has made up something.

- You never know what Louis can come up with. Skrattade han.

Louis kom in i köket och vi sa hej då till Niall och åkte iväg.

Han stannade bilen utan för ett jättehögt hotel, jag tänkte vad ska vi nu göra. Men vi gick in och tog hissen hela vägen upp till toppen. När vi klev ut ur hissen fick jag en wow känsla. Det var panorama fönster åt alla håll och du kunde se i princip hela London här uppifrån.

- Do you like it? undrade Louis.

- Like it? I love it, this is so amazing!

Vi satte oss vid ett bord och fick in menyerna. Priserna var skyhöga, jag tittade på Louis.

- Do we really have afford this. I don’t have. Let’s go to a sheaper place.

- No, it’s on me. Pick what ever you want.

Jag tog en kycklingsallad och Louis beställde en hamburgare. Tydligen har man snabbmat på fina och dyra restauranger också.

Maten var fantastisk och jag kunde inte sluta titta ut över London’s gator och byggnader. Det här var första gången jag var själv med Louis och jag hade inte tänkt på hur lätt det var att prata med honom. Det fanns inga pinsamma tystnader eller kommentarer. Det kändes bara för bra för att vara sant. Men allt måste ju ha ett slut, för natten kom och vi lämnade restaurangen med den helt fantastiska utsikten.

- Wanna go to your place or maybe my place? Frågade han lite trevande.

- I would love to come with you. Sa jag.

- But, I don’t know if I’m allowed. I’m calling Marie.

- Hello?

- Hey, its me, Hedvig.

- Oh, hi Hedvig. Isn’t you having a good time? Sa hon lite förvånat.

- Of course I’m having a good time. Actually a very good time. Is it okey if I stay at Louis house tonight?

- Can I trust him?

- Oh, you sounds like my mother and we have only known each other in a week. Haha, but he is really nice and I think you know who he is..

- I know who he is Hedvig, I’m only messing with you. He are one of the boys in One Direction and of course you can be with him over the night. Have fun and be home before eleven, Alexandra is coming 11.30.

Jag sa hej då till Marie och vände mig om mot Louis,

- So your place huh. Han skrattade och jag kunde inte låta bli att skratta jag med.

- Yes my place it is.

Vi hyrde en film och köpte en stor godispåse på vägen hem till killarnas lägenhet. Jag kunde för allt i världen inte förstå hur det här kunde hända. Jag skulle sova över hos Louis från One Direction. Jag som aldrig ens hade haft en pojkvän förut.

Vi klev in i lägenheten och hälsade på killarna. De skulle prompt vara med och se filmen. Det var ju en romantisk komedi och tydligen deras favorit, så detta skulle de absolut inte missa. Jag som inte sett Love Actually kunde för allt i världen inte förstå hur dom kunde vara så fästa vid den.

Jag och Louis la beslag på den ena soffan medan Zayn, Liam och Niall kastade sig i den andra. Och det slutade med att Harry fick sitta på en kudde på golvet. Vi satte på filmen och lät absolut inte resten av killarna smaka på vårt godis. Jag la mig ner i soffan med huvudet i Louis knä och han la armen om mig. Så här nära honom trivdes jag.

Jag tyckte filmen var jätte bra, jag förstod nu varför killarna verkligen skulle vara med och se de. Jag kunde till och med höra dom snyfta ibland. De här killarna var inte så tuffa som dom såg ut, tänkte jag och log lite för mig själv. Men jag kunde inte hjälpa att känna hur tunga ögonlocken blev, jag var verkligen trött nu. Jag kunde inte hålla emot längre. Jag somnade där med huvudet i Louis knä.

-----------------------

Är sjukt trött idag, men jag har fått lite läsare vilket gör mig glad. Skulle gärna vilja ha ännu mer respons. Tack på förhand!

I wish - kap. 5

tidigare:

Alexandra somnade och jag tog fram min mobil och uppdaterade min twitter, ”I had an amazing day today. Can’t imagen this language trip to be any better!”. Jag såg att Louis hade skrivit ”Great day in the studio as usual, It was even better today because of one singel reason”. Åh, han är så perfekt. Jag skickade iväg ett sms till honom, ”Tell Harry that I got his hood and I just want to say, I miss you. godnight, Hedvig xx”. Jag fick svar nästan direkt, ”He knows, but thats good because now I have a reason to meet you again. Sleep sweetly, Louis xx”. Och även den natten somnade jag med ett leende på läpparna.

-------------------------------------

Det hade nu gått en vecka utav tre i London. Jag trivdes som fisken i vattnet. London var verkligen min stad, den var till och med bättre än vad jag hade väntat mig. Engelskan gick som på räls och inga läxor hade vi. Men jag hade inte träffat killarna på tre dagar. Jag funderade mycket på vad den där kyssen betydde, tänk om den inte betydde någonting för honom. Att han bara lekte med mig. Men jag fick små söta sms då och då, vilket fick mig på bättre humör.

På eftermiddagen låg jag ute vid poolen och tecknade det sista på porträttet av Louis. Alexandra var ute på stan eller någonting och paret vi bodde hos hade åkt iväg för att handla. Jag fick ett sms från Louis, ”hi sweetie, what are you doing? xx”. Jag svarade så snabbt jag kunde, ”I just lying by the pool and drawing with the house all by myself xx”. Sen fick jag inget svar, han skulle väl på någon intervju eller någonting som vanligt.

En halvtimma senare ringde det på dörren. Jag blev lite rädd, skulle jag våga öppna? Det kanske var någon kompis till dom som bodde här. Jätte pinsamt. Jag gick mot dörren och bestämde mig för att öppna den. Och vem stod där om inte Louis. Jag slängde mig om halsen på honom. Men kom på att det kanske jag inte skulle göra, jag backade lite och tittade ner i marken. Han skrattade och sa,

- I’m here to pick up Harrys hood. Sa han. Jag blev förvånad och såg nog väldigt besviken ut.

- Haha, I’m only kidding. Of course I’m here to met you! Jag skrattade och slängde mig om halsen på honom igen. Denna gången kändes det inte fel och han snurrade mig ett varv sådär som alla killar gör när dom får tillbaka tjejen i romantiska komedier.

- Can I come in? Frågade han.

- Of course, but this is only because the couple who lives here are away and shopping. Skrattade jag och vi gick igenom huset och bak till poolen.

- Oh, there we have me. It’s really beautiful Hedvig. Sa han till mig samtidigt som han tog upp teckningen.

- It’s for you. Take it.

- Really? Thank you. Han gick fram mot mig och kysste mig. Jag fick den där känslan igen som om jag skulle falla för att benen inte lydde mig. Han tittade på mig en liten stund innan han lyfte upp mig i famnen,

- What are you doing? Wait, noo... Längre hann jag inte, han hoppade i poolen med mig i famnen. Jag stack huvudet över ytan och kunde inte låta bli att skratta när jag såg Louis frisyr.

- What did you do that for? Sa jag och skvätte lite vatten på honom. Han skrattade och svarade,

- I thought you were to hot, you needed to cool down a bit. Sa han och skrattade, jag kunde inget annat än att skratta jag med.

Vi klev upp ur poolen och satte oss på kanten och dinglade med bena i vattnet.

- I have really missed you. Sa jag och tittade på Louis där han satt i sin vitblå randiga tröja som var nästan helt genomskinlig nu.

- I have missed you to. And like I said in the pool, you really do look amazing. Jag rodnade och både han och jag lutade oss framåt och mötte varandras läppar. Lika fantastiskt varje gång hann jag tänka innan jag hörde någon harkla sig bakom oss.

Jag vände mig om och såg Marie, kvinnan i huset.

- So what do we have here? Sa hon med lite retsam röst.

- uhm, I sorry! He will be going now.

- Oh, not at all my love. You’re welcome to bring boys to my house. Just tell me next time, right?

- I promise!

- But why are you all wet? Sa hon lite förvånat när hon upptäckte att vi satt där alldeles nerdränkta i vatten.

- Oh haha, Louis threw me in the pool. Sa jag och Louis skrattade lite generat.

- Ah, I see. Wanna come in and get a dry towel?

- Yes! sa vi båda i kör. Jag följde med henne för att hämta handdukar medan Louis väntade i vardagsrummet.

- Please don’t tell Alexandra about Louis, okey? Frågade jag.

- Why honey?

- It’s just that.. no, please just don’t tell her.

- If you say so. Sa hon och log.

Vi gick ut till Louis med handdukar. Det var tyst en stund innan Louis frågade Marie,

- Is it okey if I borrow Hedvig to night?

- Of course! Alexandra is sleeping at the Parkers house tonight, so otherwise you would be alone. Sa hon och tittade på mig.

- What are we going to do? Sa jag kanske lite för entusiastiskt, Louis skrattade och sa,

- You will se. Go and put something dry end nice on while I talk to Mrs..

- Smith. Fyllde Marie i.

- Mrs Smith. Sa han och log.

Jag sprang iväg in till vårat rum och lyckades hälla ut alla kläder på golvet i jakt efter en rödvit randig klänning med vit rund krage. Jag blåste håret lite snabbt så att det inte skulle vara blött, därefter stoppade jag ner min Iphone och plånbok i en liten brun läderväska. Jag hängde väskan över axeln och gick ut till vardagsrummet.

- Wow, you look amazing! Sa Louis med ett leende på läpparna.

-Thanks! Sa jag och vi sa hej då till Marie och gick ut till Louis bil.

------------------------------------

Idag har jag haft ångest för att jag inte kunde vara på arlanda när killarna landade. Sen skämdes jag ihjäl över hur vissa fans hade bettätt sig. Nu är jag jätte trött och ska sova.

Jag skulle gärna vilja ha lite kritik. Kommentera gärna vad jag kan göra bättre och vad som är bra nu. Snälla!

I wish - kap. 4

tidigare:

- I like to come! sa jag och skrattade. Vi åkte iväg och var snart framme, jag tittade ut och såg massor utav tjejer en bit bort som jag antog var fans. Sen såg jag ett ansikte jag kände igen, Alexandra. Hon fick inte se mig med killarna. Jag drog lite i Harrys tröja,

- Is it okey if I borrow that, my friend is one of those girls outside and I don’t want her to se me.

- Of course you can. Sa han och tog av sig sin gråa hood, nu hade han bara en svart ramones t-shirt på sig. Tjejerna skulle bli galna tänkte jag samtidigt som jag gömde håret under luvan och klev ut ur bilen.

----------------------------------------------

Skriken fick nästan mina trumhinnor att spricka. Killarna verkade vana och mötte fansen för att ta bilder och skriva autografer medan jag smög in genom dörren och väntade där. I genom fönstret kunde jag se Alexandra skrika av glädje. Hon lyckades få en bild med både Harry och Zayn innan Paul sa åt killarna att gå in.

- Wow, that was crazy! My ears, who can you just akt like nothing?

- We are used to it, so who of those girls were you friend? Frågade Harry.

- It was the one with brown hair and a floral dress.

- Alright, so you haven’t told her that you met us? Frågade Liam undrande.

-No, you told me not to and I don’t think I should take to hear her screaming and stuff like that. Svarade jag och skrattade lite, killarna skrattade också.

Killarna började jobba och dom gick iväg var för sig då och då för att spela in solon. Jag satt ute i något slags sällskapsrum, tillsammans med alla förutom Louis som var och sjöng sitt solo. Liams flickvän kom och hälsade på, hon var riktigt trevlig. Jag satt och pratade med henne en stund innan jag ursäktade mig och gick på toaletten.

När jag kom ut från toan var jag millimeter från att gå in Louis. Vi skrattade och försökte gå förbi varandra men gick åt samma håll hela tiden. Vi stannade upp och det blev en pinsam tystnad innan båda öppnade munnen samtidigt.

- You..

- I..

- Haha, you go first. Skrattade jag.

- Hedvig, I think you is a great girl. Sa han, mina kinder blossade och jag visste inte riktig vart jag skulle ta vägen.

- And I really like you.

Hände det här på riktigt, sa just en utav dom snyggaste killarna i världen sa att han gillade mig. Jag visste inte vad jag skulle säga.

- I like you to, Louis. Mumlade jag fram, det var ju sant hade jag insett.

- What were you going to say?

- I just said that...

Längre än så hann jag inte innan han böjde sig fram och la handen om min nacke och kysste mig. Det var så fantastiskt att jag trodde jag skulle falla ihop. Han gjorde mig så knäsvag.

- I think you is so cute when you blush like that. Sa han och log mot mig. Jag fnissade lite försiktigt och han skrattade.

- Shall we? Sa han och pekade åt hållet där jag kommit från. Jag nickade och vi gick under tystnad bredvid varandra tillbaka. Vi satte oss i soffan och Louis la lite diskret armen om mig. Den ända som märkte något var Harry som tittade frågande på mig. ”shut up” mimade jag till honom och han skrattade.

Jag var där ett tag innan Louis körde mig hem. Jag trodde inte att jag skulle våga det men jag pussade honom på kinden innan jag klev ur bilen. Och lägligt nog kom jag precis i tid till middagen.

- So what did you do today? Frågade Alexandra. Jag försökte låta bli att rodna och svarade,

- I found a cafe and sat there drinking coffee and drawing a little bit. And you? Frågade jag för att byta samtalsämne. Jag visste ju redan vad hon hade gjort.

Hon babblade på om hur fantastiskt snygga killarna var i verkligheten och visade autograferna och bilderna. Jag skrattade åt henne lite för hon verkligen strålade av lycka när hon pratade om det. Efter ett tag gick vi och la oss och jag upptäckte att jag fortfarande hade Harrys tröja på mig. Vad bra tänkte jag, då har jag en anledning att träffa dom igen.

Alexandra somnade och jag tog fram min mobil och uppdaterade min twitter, ”I had an amazing day today. Can’t imagen this language trip to be any better!”. Jag såg att Louis hade skrivit ”Great day in the studio as usual, It was even better today because of one singel reason”. Åh, han är så perfekt. Jag skickade iväg ett sms till honom, ”Tell Harry that I got his hood and I just want to say, I miss you. godnight, Hedvig xx”. Jag fick svar nästan direkt, ”He knows, but thats good because now I have a reason to meet you again. Sleep sweetly, Louis xx”. Och även den natten somnade jag med ett leende på läpparna.

----------------------------

Antagligen kommer det dröja ett tag innan nästa del eftersom att skolan börjar imorgon. Får se när jag lyckas skriva färdigt den. Nu ska jag sova, godnatt.