I wish - kap. 11

tidigare:

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

---------------------

Lektionerna slutade och jag ringde Louis. Det var nu eller aldrig som Alexandra skulle förlåta mig. Och jag satsade allt, jag hade till och med förlitat mig på hennes två dryga vänner. Jag hoppades verkligen inte att dom skulle förstöra det här nu.

Louis svängde in framför skolan och jag hoppade snabbt in i bilen för att upptäcka att alla killarna satt där.

- Hey guys! Sa jag och jag fick massor av hej tillbaka.

- So I have told the boys about our plane. What do we do now?

- Actually, I haven’t had the chance to eat anything today. So I thought we could go and eat somewhere. Hela lunchrasten hade gått åt till att planera och fråga om lov. Så någon mat hade jag inte hunnit med att äta.

- Sure, were do you wanna eat? Frågade Louis. Jag kände hur Niall tittade på mig och jag började skratta.

- Niall, were do you wanna eat?

- What about Nando’s? Please! Vi skrattade och Niall rodnade.

- You decide. Sa jag och vi åkte iväg till Nando’s.

Det blev som ett lunchmöte, för vi pratade inte om mycket annat än kvällens plan. Jag vet inte vad jag skulle göra om någonting inte blev perfekt. Och vad skulle jag göra om Alexandra inte förlät mig? Jag ville helst inte ens tänka den tanken. Så varje gång den poppade upp i mitt huvud koncentrerade jag mig extra noga på att få allting perfekt.

- Should we go to your place and help the others? Frågade Liam och vi betalade och åkte hem till mig där allt redan var i fullgång. Förhoppningsvis skulle allt vara klart om en timma, och då skulle jag ringa hem Alexandra.

Jag sprang runt som en galning och petade, flyttade och tjatade på folk. Det här skulle bli så bra det bara kunde bli. Och när allt var färdigt gick jag upp och bytte om. En utav mina finaste klänningar fick åka på. Det var ju ändå nästan gala stämning.

Jag andades långsamt och tog upp mobilen för att ringa Alexandras kompis,

- It’s time. You can also come to, if you want.

- Sure.

- When do you come?

- We will be there in 15 min.

Jag rusade ner för trappan och ut i trädgården.

- Alexandra is on her way, they are here in 15!!

Alla började springa till sina positioner. Marie gick ut till hallen för att vara redo att ta med Alexandra ut till trädgården och jag klev upp på scenen med en mikrofon i handen. Herregud vad nervös jag var. Det kändes som om jag skulle stå och prata inför flera tusentals människor. När jag egentligen bara skulle prata till en. Tekniskt sett var det ju kanske ett tjugotal personer här. Marie och Mr. Smith, Alexandra och hennes kompisar. Plus ex antal scenarbetare och någon fotograf. Som tur var skulle dessa foton inte hamna hos någon annan än killarna.

Okej, nu har det gått en kvart. Kommer dom inte snart!? I samma ögonblick som jag tänkte det såg jag Alexandra kliva ut i trädgården. Hon bara gapade. Jag skrattade lite försiktigt och öppnade munnen för att prata och på något underligt sett fick jag fram verkliga ord.

- Alexandra, I am truly sorry for not telling you from the beginning. And I can’t take it when you is this angry of me. So I fixed something I hope will make you happy. I know I can’t give you your dream guy. But I hope this I almost as good!

Jag såg hur Alexandra tittade på sina kompisar, det var väldigt tydligt att det var ”va ni med på det här” blicken. Jag skrattade lite och höjde rösten lite,

- Guys, I think it’s your turn now!

Killarna klev upp på scenen och jag kunde se hur alla tre bara gapade. Jag hade inte berättat för hennes kompisar vad jag skulle göra. Dom hade bara lovat att dom skulle ta hem Alexandra när jag ringde. Känslans att se alla tre hoppa, skratta, skrika och gråta av glädje på samma gång. Det var bara alldeles fantastiskt.

Louis la armen om mig och sa,

- So, this is the Alexandra we have heard so much about?

- And if I’m not completely wrong we have meet you before? Fortsatte Liam. Och Alexandra kunde inte få fram ett ord.

- And since Hedvig cares so much about you, she has convinced us to help her with a little thing. Sa Niall.

- You will get to choose your favorite song on our album. Wich is it? Frågade Harry.

- Up all night. Lyckades hon få fram.

- U know what? Then we are going to sing it for you. Sa Zayn.

- Hedvig, as much as I like to have you one the stage.. I will have to ask you to step off. Sa Louis lite retsamt och jag gav honom en kyss innan jag klev ner från scenen.

- Well, here you go! Skrek Harry och dom drog igång.

Jag smög bakom Alexandra och hennes kompisar och satte mig på en stol intill husväggen. Jag andades ut, nu var det bara att hoppas att det här skulle fungera.

------------

Är så lycklig och glad över att 1D vann sin första BRIT igår. IIIIH. En annan sak som gör mig väldigt lycklig är era kommentarer. Ni förstår nog inte hur mycket dom betyder. Tack till er!