I wish - kap. 12

tidigare:

- U know what? Then we are going to sing it for you. Sa Zayn.

- Hedvig, as much as I like to have you one the stage.. I will have to ask you to step off. Sa Louis lite retsamt och jag gav honom en kyss innan jag klev ner från scenen.

- Well, here you go! Skrek Harry och dom drog igång.

Jag smög bakom Alexandra och hennes kompisar och satte mig på en stol intill husväggen. Jag andades ut, nu var det bara att hoppas att det här skulle fungera.

---------------------

Killarna klev av scenen och det blev kramkalas med en och annan autograf och bild. Jag reste mig för att gå fram till dom. Ingenting kan beskriva hur nervös jag är. Jag tog ett djupt andetag och slutade nästan att andas helt innan jag pickade Alexandra på axeln. Hon vände sig om och kastade sig om halsen på mig. Va? Var det så lätt? Skulle jag inte få en till utskällning eller något i den stilen?

- Hedvig! Did you do this for me? Frågade hon när hon släppt taget om mig.

- Uhmn, yes.

- That is so awesome! I thought you didn’t care that I was mad at you.

- Of course I cared, it was killing me.

- Aww, I’m so sorry I wouldn’t listen to you!

- No I’m sorry that I didn’t tell you!

- If I just can stick in here a bit, I think it was a little bit my fault that you didn’t tell her. I did tell you not to take help of a friend. Sa Louis och skrattade lite försiktig.

- Take help for what? Frågade Alexandra lite förvånat.

- Eeh, when I meet them. I didn’t really know who they were. So, Louis gave me a mission to find out who they were without telling any friends.

- You didn’t... WHAT? Alla tre bara gapade och jag kunde inte låta bli att skratta.

- But, I have talked about them all the time since we came to London.. Hon stannade upp och tittade ner i marken. Jag kunde se hur hon rodnade när hon insett att hon just hade talat om för One Direction att hon pratade lite för mycket om dom. Killarna skrattade lätt.

- Haha, I know but you had never shown me a picture of them. I didn’t know how they looked like.

- That was akward, but yeah that’s true. Sa hon och kollade upp.

- You shouldn’t think it’s akward. The most akward thing is that Hedvig didn’t know who we was. Sa Niall retsamt och alla skrattade och jag kände hur jag rodnade.

- So who wants friends reunion - cake? Marie avbröt skratten och alla rusade mot köket.

Det var verkligen krig om vem som skulle få först ta tårta först och i slutändan blev det Niall som lyckades knycka åt sig hela den stora tårtan själv. Som om kriget i köket inte var nog, nu sprang Niall med tårtan i famnen i trädgården med alla killarna efter sig. Jag skrattade så mycket att det knappt kom fram något ljud alls. Och när Niall trillade och landade med huvudet i tårtan trodde jag att jag skulle dö. Jag kunde inte andas, men som tur var andades jag snart igen.

Jag slängde av mig min kofta och mobilen innan jag sprang mot Niall. Jag tog en näve tårta i handen och kastade iväg den. Det hade ju varit elakt att kasta på någon som låg ner. Så jag satsade på närmsta stående, Louis. När jag ändå var igång så kastade jag lite på Zayn också. Båda två var inte sena att kasta tillbaka och ett tårtkrig utbröt. Och av någon anledning var det jag som var huvudmålet.

Jag hade tårta exakt överallt. Dom andra hade lite tårta här och var, men ingen slog mig. Louis smög upp bakom mig.

- You know what I think? Sa han med händerna runt mig.

- No.. Svarade jag lite tveksamt, vad hade han nu för sig?

- I think you need a bath. Sa han och tog ett lite hårdare grepp om mig.

- Noo! no, no, no, no Loueeh! Men vad skulle jag göra.

Jag tittade upp över ytan och kunde se hur alla skrattade. Nu jäklar. Man kastar inte i mig utan att åka i själv. Jag kastade mig upp över kanten och började jaga Louis. Men han var för snabb så jag satsade på Niall som satt och åt tårta från sitt eget ansikte. Han var inte alls beredd på det men lyckades ändå dra ner mig med sig i alla fall. När jag för andra gången tittade upp över ytan såg jag att dom andra börjat jaga varandra. Harry hade lyckats få tag på Alexandras ena kompis och hoppade i poolen med henne i famnen. Liam drog med sig Alexandra och Zayn grabbade tag i Alexandras andra kompis. Vi skrattade och hade lite vattenkrig innan vi insåg att Louis fortfarande var på land.

Killarna skyndade sig ur poolen och lyckades få fatt på Louis. Och kastade honom i vattnet. Men han kom inte upp över ytan. Jag fick panik, hade han slagit sig? Vad gör han?

- IIIIIIIIIIIIIIIIH!! oh my gud! You can’t do that. Skrek jag. Louis hade simmat under vattnet och dykt upp precis framför mig.

- Oh, I’m sorry. Didn’t mean to scear you. Alla skrattade.

- Pffft. Fnös jag.

Han simmade ännu närmare mig och jag klängde mig fast runt honom så att jag skulle slippa hålla mig uppe själv. Men det gick sådär, för han sjönk och så gjorde jag. När jag hämtat andan igen hängde jag mig på Louis igen. Och denna gången sjönk han inte. Jag lutade mig mot honom och våra läppar möttes. Kyssar i regnet? Släng dig i väggen. Det här är så mycket bättre.

-------------------

Vill fråga er en sak. Ska jag skriva i fleras perspektiv? Eller förstör det? Jag har ju bara skrivit ur Hedvigs perspektiv. Men jag funderar på att skriva ur andras perspektiv. Vad tycker ni? Skulle betyda jätte mycket om ni svarade. För övrigt, så består hela novellen (del 1-12) nu av över 11 000 ord. Lite coolt. Jag har nog aldrig skrivit såhär mycket på ett skolarbete tror jag..