I wish - kap. 10

tidigare:

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------

Jag skyndade mig innanför dörren och in på mitt rum. Jag tog upp mobilen och slog Louis nummer. Telefonsvararen. Jag vet att han har mobilen på sig. Han har den alltid med sig. Varför svarade han inte, ingenting hade ju hänt och han hade inget att vara arg på mig för. Jag skickade ett sms istället, ”Lou, I don’t know what you think you saw. But thats was my friend from sweden. You can’t possible be so jealous that I not even can talk to other boys. Please call me! xx”. Mer än så kunde jag inte göra. Eller jo, vänta.

- Marie!? Ropade jag så högt jag kunde. Och jag hörde hur Marie kom springandes uppför trappan.

- Yes, what is it?

- Can you pleaseplease drive me home to Lou?

- Of course I can, but next time you yell for me like that. Please don’t sound like someone is dying!

Jag nickade och vi gick ut till bilen. Vi sa ingenting under hela resan och jag glömde nästan tacka henne för skjussen när jag hoppade ur bilen. Jag rusade upp för trappan och knackade på dörren. Jag höll andan, pleasepleaseplease be here. Dörren öppnades men det var inte Louis som stod där, utan Harry.

- Hi. Sa han lite förvånat.

- Is Louis here?

- No..

- You know were he is?

- No, actually I don’t. What happened?

- Nothing, but Louis thought something happened. Can I come in and wait for him here?

- Sure.

Vi gick in och satte oss i soffan. Det stod på tvspel på tvn. Harry hade antagligen spelat innan jag knackat på dörren.

- Isn’t that my hood?

- Oh, yes it’s yours. I forgot to return it to you and and this morning I was so stressed that I accidentally took yours instead of mine.

- It’s alright, I honestly haven’t missed it. You can keep it if you want.

- No you can get it back. Sa jag och började ta av mig den men Harry avbröt mig,

- Keep it, I mean it. You will get cold otherwise.

- Are you sure, really really sure?

- Yes, keep it! Skrattade han.

- So, what does Lou think happened?

- uhm, I don’t know what he think happened, because I haven’t had the chance to talk to him. He’s not answering my calls.

- But what did you do to make him belive you had done something? Haha, you know what I mean.

- I just had a coffee with an old friend from sweden who happened to be a guy. And I heard something behind us and saw Louis hurry away in an other direction.

- Aha, it sounds like you need to think about something else. Wanna play video games with me?

Harry hade verkligen rätt, jag behövde tänka på någonting annat. Och Mario Kart var ett väldigt bra sätt att glömma allt annat med. Killarna kom hem en efter en och började spela Mario Kart med oss. Jag skrattade och hade roligt men när klockan hade blivit 2 på natten hade Louis fortfarande inte kommit hem. Jag började bli riktigt trött och orkade nästan inte sitta upprätt i soffan. Så jag satte alarm på mobilen precis innan jag somnade på soffan i deras lägenhet.

Jag vaknade utav mitt mobilalarm ringde. Jag öppnade ögonen för att stänga av det när jag upptäckte att jag inte låg i soffan längre. Det här var Louis rum. Och var var min mobil? Jag kunde höra den men jag såg den inte. Jag satte mig upp och mötte Louis blick.

- I’m sorry. Sa han och tittade ner i golvet.

- I have talked to Harry, I just over reakted. Fortsatte han samtidigt som han satte sig ner på sängen.

- It’s okey, I would reacted the same way.

- But I didn’t even try to find out how it was. I’m so sorry!

- No really, it’s okey. I was just afriad that I would lose you.

- Don’t ever be afriad to lose me. Cause I will always love you.

- I love you. Viskade jag och la mig i hans famn. Han kysste mig och det var tur att jag låg ner för om jag hade stått upp hade jag legat på golvet nu. Jag är nästan lite rädd för hur svag jag är för honom.

Hur underbart och alldeles fantastiskt det än var att vara i Louis armar kunde jag inte ligga där för alltid. Jag hade lektioner att passa. Och det värsta som skulle kunna hända var, ja förutom att förlora Louis, att komma till skolan i samma kläder som dagen innan. Om det hade varit veckan innan hade ingen lagt märke till det. Men vid tanke på hur utstirrad jag hade känt mig igår. Trodde jag inte att det var någon som skulle undgå att jag hade samma kläder på mig två dagar i rad.

Så jag fick låna ett par blåa chinos utav Louis. Det här var verkligen vad man kunde kalla ”boyfriend jeans”. Förutom det faktum att det inte var jeans. Men jag kunde ju inte gå till skolan i enbart byxor.

- Turn around for a little while. Sa Louis och jag kunde se att han hade något för sig.

- Why?

- Just do it. Sa han och jag skrattade samtidigt som jag vände ryggen mot honom.

Jag hörde hur han rotade i garderoben innan jag kände hans hand på min midja och han sträckte fram ett vitt paket framför mig.

- Surprise! Viskade han i mitt öra och jag skrattade.

- Lou it’s not my birthday..

- I know, but I want you to have this. Sa han och jag vände mig mot honom för att kyssa honom. Jag höll på att falla men han fångade upp mig i sin famn. Det här kommer verkligen ta kol på mig en dag.

Jag öppnade paketet och där i låg världens finaste stickade randiga tröja. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

- The boys aren’t allowed to wear strips, but I thought of you when I saw it. And you isn’t one of the boys. So I thought it doesn’t matter.

- Haha, aw Louis it’s so beautiful! And it’s really the right time to give it to me. Because otherwise I should had to go to scool without a shirt.

Jag bytte om och flätade mitt långa hår i en fläta innan vi gick ner för att äta frukost. I köket satt Niall och Liam. Det var tydligen bara dom som var vakna.

- New clothes? Frågade Niall.

- Only the shirt, I got it from Lou. The pants are actually Louis. Vi skrattade.

- So how come we aren’t allowed to wear stripes when she is? Frågade Liam Louis lite retsamt.

- She aren’t in the band, she’s my girlfriend. Skrattade han och jag blev varm inombords.

Hans släppte av mig en bit från skolan, ungefär utanför tunnelbanestationen, för att vi skulle slippa skrikande fans. Så när jag klev innan för dörrarna hoppades jag nästan på att gårdagens uppmärksamhet inte skulle hända igen.

Men så fel man kan ha. Det var som om allt och alla liksom stannade upp och det var bara jag som rörde mig framåt. Jag kände blickarna i nacken när jag gått förbi. Men jag lyckades överleva ända fram till klassrumsdörren där jag blev stoppad utav två av Alexandras kompisar.

- Been at you boyfriends house to night? Sa den ena och jag gillade inte tonen hon hade när hon pratade med.

- Forgot to bring clohtes? I really don’t think that’s your pants. Sa den andra och jag kände hur jag rodnade.

- Thought so. Fortsatte hon.

- Proud of your self? Sa den första och nu skulle jag äntligen lyckas kläcka ur mig någonting.

- Proud of what? Sa jag.

- For being Louis Tomlinson’s girlfriend. And breaking Alexandras heart.

- Breaking what? Sa jag kanske lite väl förvånat och högt.

- You could, after all, told her that you were seeing Louis. Perhaps you couldn’t know that Alexandra was in love with him. Jag tappade hakan. Va? hörde jag rätt?

- Alexandra is what!?

- Yes, you heard right. She. Is. In. Love. With. Him. And you sort of made that dream crash and burn for her.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag bara stod där och gapade. Men som tur var kom läraren och vi blev insläppta i klassrummet.

Jag fick inte gjort någonting idag heller. Om jag tänker efter har jag inte fått särskiljt mycket gjort under någon av dagarna jag varit i London. Mina tankar har fyllts med Louis och saker som har med Louis att göra. Och denna dagen, vad jag skulle göra för att få Alexandra att förlåta mig?

-----------------------

Det är nog ungefär såhär ofta jag kommer uppdatera, varannan dag. Det är lagom lång tid emellan och det blir bättre texter om jag får tänka igenom dom lite.

Blir så fruktansvärt glad över era kommentarer. Fortsätt gärna kommentera vad ni tycker!