I wish - kap. 9

tidigare:

- This is my special girl! Sa han och det kom busvisslingar från publiken.

- I love her and I want you to be just as nice to her as you are to us. Fortsatte han. Sa han verkligen att han älskade mig? Hände det framför Alexandra och resten av hela världen? Åh! Jag kastade mig om halsen på honom och viskade "I love you" i hans öra innan jag kysste honom.

Publiken jublade ännu mer och jag kom på att vi inte var ensamma. Men just nu spelade det ingen roll. Jag var bara glad över att jag hade Louis. Han var min.

-----------------------

När jag gick av scenen såg jag att jag hade fått ett sms från Alexandra. ”WHAT!? YOU AND LOUIS??? WHY HAVEN’T YOU TOLD ME? SO THATS WHAT YOU HAVE BEEN HIDING! I thought we were friends.”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara eller göra. Så jag försökte skaka av mig minnet av smset och gick istället in på twitter och skrev ” I love you @Louis_Tomlinson”. Kände mig lite barnslig men tog inte bort det, för det var ju faktiskt sant.

Killarna klev så småningom av scenen och det blev dags för mig att gå mot bussarna som skulle ta alla språkstudenter hem. Louis erbjöd sig att köra mig, men jag trodde inte att jag var tillåten att åka med honom. Så nu satt jag ensam på bussen och kände onda blickar i nacken från Alexandra. Men det var inte bara Alexandra som tittade på mig. Det var jätte många som vände sig om för att ta sig en titt på tjejen som Louis hade dragit ut på scen. Som om dom förut sett rakt igenom mig när dom tittat på mig och nu upptäckt att jag faktiskt existerade. Kanske hade jag inte vart redo att berätta för världen. Eller så var världen inte redo för att få reda på om mig.

- WHY DIDN’T YOU TELL ME!?! skrek Alexandra.

- BECAUSE I DIDN’T KNOW WHAT TO SAY! Skrek jag tillbaka.

- YOU COULD JUST TOLD ME THE TRUTH FROM THE BEGINNING! Skrek hon och smällde igen dörren in till vårt rum. Jag hörde hur låste dörren och jag sjönk ner på golvet i tårar. Vad hade jag gjort? Egentligen ingenting, jo jag hade kysst Louis Tomlinson från One Direction några gånger. Men skulle det verkligen betyda att min vänskap med Alexandra här med var slut? Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det där rummet var ju mitt också. Och jag skulle bo här i en vecka och fyra dagar till. Åh, tanken på att det inte var lång tid kvar tills jag skulle bli tvungen att åka hem fick mig att gråta ännu mer.

Jag gick ner till vardagsrummet och satte på tvn för att upptäcka att How I Meet Your Mother faktiskt gick på brittisk tv också.

Även om det var roligt och jag skrattade ibland kunde jag inte sluta gråta. Hur kunde en dag som börjat så otroligt bra fullständigt krascha senare på kvällen.

Marie kom och satte sig bredvid mig,

- How are you honey? frågade hon med lugnande röst. Jag snyftade och samlade kraft för att berätta. Jag berättade hur underbar Louis var och hur bra dagen hade börjat. Men att Alexandra nu var fullständigt förbannad på mig.

- Shouldn’t she be happy for me? Snyftade jag medan Marie strök mig över ryggen.

- I can try to talk to her if you want. Jag mumlade ett ja mellan snyftningarna och Marie reste sig för att gå och prata med Alexandra.

Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes innan Marie kom tillbaka till vardagsrummet. Hon skakade på huvudet.

- I’m sorry, nothing I say makes her go out of that room and talk to you. Suckade hon. Jag grät ännu mer och snyftade fram,

- But were sould I sleep? It’s my room to!

- I can fix our gestroom to you.

- But my stuff, all my stuff are in there.

- I will get your stuff, calm down and continue watching tv, I will fix this. Hon reste på sig för att ordna mitt nya rum. Och jag satt gråtandes kvar i soffan framför How I Meet Your Mother.

Jag vaknade morgonen efter av att jag fick ett sms. Jag hoppades på att det skulle vara från Louis men det var från ett okänt nummer. Jag plockade upp telefonen och läste, ”hej, såg dig igår på EF Summeranza men fick aldrig chansen att prata med dig. Hur är det?”. Vem kunde det vara ifrån? Jag kände ingen mer som skulle till London på språkresa den här sommaren. Kanske bara någon random som försöker lura mig tänkte jag men svarade ändå, ”Jag mår bra tack, vem är det här?”. Det smällde en dörr mittemot, jag antog att det var Alexandra som gick ner för att äta frukost. Jag kände att vi inte var redo att prata än så jag hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning istället för att äta frukost först. Precis när jag klev ur duschen hörde jag hur mobilen durade till. ”Det är Fredrik, som du gick i samma klass som från 1-9”. Är han här? Tänkte jag. Uppenbarligen var han ju det eftersom han hade sett mig igår. Han hade säkert sett mig när Louis drog ut mig på scenen. Eftersom jag tror inte det var någon som missade det. Allt hade varit mycket enklare om Alexandra hade blivit döv och blind under den tiden. Åh, suck. Jag ville inte tänka på det. Vad skulle jag göra för att hon skulle förlåta mig?

Jag svarade på Fredriks sms, ”Jaha heej! Jag har inte sett dig här. När kom du?”. Precis när jag tryckte på skicka hörde jag ytterdörren gå igen och jag tittade ut genom mitt fönster som nu låg mot gatan och såg Alexandra gå iväg. Jag tittade på klockan, shit! Jag börjar snart. Jag kastade på mig en blå klänning med vita prickar och en grå hood. Innan jag rusade ner i köket och gjorde en macka som jag tog i farten. Jag han inte knyta mina gula convers och höll nästan på att glömma min mobil. Men jag hann i tid till skolan.

Att kliva in i skolan med blött hår, oknutna skor och med andan i halsen var kanske inte det man skulle ha gjort efter att ha blivit uppdragen på scenen utav en av medlemmarna från One Direction. Dessutom upptäckte jag att det inte var min hood jag hade tagit på mig. Det var Harrys alldeles förstora hood. Vad pinsamt att jag inte har lämnat tillbaka den hann jag tänka innan jag plötsligt gick in i någon.

- Uh, I’m sorry! Sa jag redan innan jag hunnit resa mig upp.

- Det är okej. Fick jag till svar och jag tittade upp och såg en äldre version av den Fredrik jag kände för två år sen.

- Men hej! Sa jag lite förvånat över att det var just honom jag hade sprungit in i.

- Haha, haft en jobbig morgon? Frågade han och tittade på mig uppifrån och ner.

- Syns det? skrattade jag lite försiktigt.

- Nej då! Sa han och log.

- Du jag undrar om du vill hitta på någonting efter lektionerna. Typ gå och fika eller någonting. Fast du kanske ska träffa han där killen. Sa han och skruvade lite på sig samtidigt som han tittade ner i marken.

- Nej jag har inte bestämt något. Jag vet ett jätte bra fik, möt mig vid porten när vi slutar så tar vi en fika. Okej?

Han nickade och mer han vi inte prata för att det ringde in och vi var tvungna att springa iväg till våra klassrum.

Jag trodde inte ens att jag skulle överleva första lektionen. Jag hade alltid vart tjejen som hållit sig i backgrunden och inte haft några strålkastare på mig. Men nu, dagen då jag bara hade kastat på mig kläder och sprungit till skolan. Då skulle alla plötsligt börja se mig. Jag var inte längre tjejen som gick ouppmärksammat igenom korridoren. Istället hade jag över en natt blivit tjejen som alla släppte fram igenom korridoren och stod och viskade om när jag gick förbi. Jag gillade verkligen inte det här, och jag hade stora aningar om att det hade med gårdagen att göra.

Slutet av dagen kom och jag höll på att glömma bort att jag skulle fika med Fredrik. Det var inte förrän han sprang ikapp mig utanför skolan som jag kom på det. Det blev väldigt pinsamt när jag skulle försöka förklara och be om ursäkt. Men jag överlevde och tog med honom till det lilla fiket där jag hade träffat killarna i One Direction för första gången.

- Det är så skönt att prata med någon som är svensk. Jag har pratat enbart engelska i snart två veckor.

- Ja, du åkte själv va? Jag åker också själv men jag går i en klass med bara svenskar. Du är lite modigare än mig. Skrattade han och jag log.

- Nej, jag vet inte riktigt vad som flög i mig. Jag tänkte att här känner ingen mig och jag får vara hur dålig som helst. Se hur bra det gick. Nu vet alla vem jag är och dömer mig för minsta misstag.

- Ja, det var ju lite svårt att missa dig igår. Du har ju skaffat kändis pojkvän, det hade man inte trott om dig.

- Nä jag vet. Men allt blir inte riktigt som man tror.

- Så hur träffades ni två då?

- Vi träffades faktiskt här. Sa jag och skrattade lite generat.

- Jaha, är det därför du gillar det här fiket så mycket. Skrattade han och jag kände hur jag rodnade.

- Nej, inte ba.. Längre hann jag inte för att min telefon ringde.

Jag svarade och blev förvånad över att höra mammas röst i telefonen. Vi hade bara skickat sms sedan jag åkte eftersom det var mycket billigare.

- Hej Hedvig!

- Hej, varför ringer du? Jag trodde vi bestämde att vi bara skulle smsa?

- Jo, men jag var tvungen att ringa.

- Har det hänt något?

- Nej, nej. Det är bara det att jag undrar vem den där killen är..

- Vilken kille?

- Ja men killen du klänger runt halsen på på alla bilder.

- Jaha, men det är.. vänta lite nu. Vilka bilder?

- Hela internet är översvämmat med bilder på dig och en kille från något pojkband.

- Va!? Är det sant?

- Ja, jag blev lite förvånad att hitta min blyga dotter som aldrig går upp på en scen på flera hundratals bilder tagna av fans.

- Nej men gud vad pinsamt! I och för sig vad skulle jag ha väntat mig.

Mamma lugnade ner sig och jag kunde återgå till att prata gamla minnen och allt möjligt med Fredrik. Det var verkligen skönt att prata svenska med någon och jag hade tro det eller ej faktiskt saknat Fredrik.

Klockan blev mycket och vi började vandra hemåt. När vi var nästan framme vid tunnelbanan hörde jag någon som gick bakom oss. Jag vände mig om och såg bara en ryggtavla skynda iväg åt andra håller. Personen hade en randig tröja och brunt hår. Jag bet mig i läppen. Vad hade han sett, eller vad trodde han att han sett?

-----------------------------

Förlåt för att det inte har uppdaterats på länge. Det blev en extra lång del nu bara för det. Dom senaste dagarna har gått åt till att sova efter skola, greja med min nya iPhone och gått på skolans obligatoriska buggkväll. Men nu har jag sportlov och hoppas på att det ska bli mer uppdaterat. Fortsätt gärna kommentera var ni tycker och tänker!