I wish - kap. 7

tidigare:

Jag tyckte filmen var jätte bra, jag förstod nu varför killarna verkligen skulle vara med och se de. Jag kunde till och med höra dom snyfta ibland. De här killarna var inte så tuffa som dom såg ut, tänkte jag och log lite för mig själv. Men jag kunde inte hjälpa att känna hur tunga ögonlocken blev, jag var verkligen trött nu. Jag kunde inte hålla emot längre. Jag somnade där med huvudet i Louis knä.

--------------

Jag vaknade i soffan dagen efter av att Harry hade satt sig på min mage. Jag hostade till och han märkte att jag vaknat,

- Godmorning my owl! Skrattade han.

- Was that necessary? grymtade jag.

- Oh yes it was! It’s ten AM. You need to go out to the kitchen now!

- Alright alright. Muttrade jag och svepte in mig i filten jag hade över mig samtidigt som jag gick mot köket.

Där stod Louis och lagade frukost. Bacon och ägg skulle det bli. Harry kom in i köket och sa,

- Don’t worry, I have helped him. It’s not going to taste disgusting.

Jag skrattade och vi åt. Det smakade verkligen inte äckligt, det kanske var Harrys förtjänst. Jag mins att han har sagt att Louis inte är särskilt bra på att laga mat och att det är han som brukar laga mat åt honom.

Men klockan hade hunnit bli mycket och jag var tvungen att åka så att jag skulle hinna hem innan Alexandra. När vi svängde in på gatan ser jag Alexandra framför oss. Skit också, vi hann inte före henne.

- Stop here, Alexandra is there in front of us. Sa jag och Louis stannade vid sidan av vägen kanske fyra hus ifrån.

- Does it look like I did put this clothes on this morning and just went off to buy coffee? Frågade jag och försökte kamma ur en tova ur håret med fingrarna. Varför skulle jag ha så långt hår.

- You look beautiful!

- Oh thats just what you say.

- No, I mean it. Han lutade sig framåt och vi kysstes.

- Before you go, it’s something I want to tell you. Sa han, nej det här kändes inte bra. Vad var det nu?

- Are you going to EF Summeranza tomorrow?

- Yes, I will.

- Good, because then we’re going to meet. Don’t tell anybody, but we are the secret band.

- You are? Wow, cool! But everyone are going to be there, how can we meet?

- We will figur something out!

Jag kysste honom hej då innan jag gick mot huset. Oturligt nog låg tunnelbanan åt andra hållet, så det skulle inte riktigt se ut som om jag kom därifrån. Jag fick väl bara hoppas på att Alexandra inte var i närheten av ett fönster. Vårt rum låg ju mot baksidan så jag hoppades på att hon skulle vara där.

När jag svängde in på tomten såg jag Alexandra i fönstret i hallen, hade hon inte kommit längre? Attans. Hon mötte min blick och tittade undrande på mig.

- Were have you been? Frågade hon så fort jag stängde dörren. Jag försökte dölja min rodnad så gott det gick samtidigt som jag svarade,

- I have just been out for a walk and did grab a coffee. Did you have a nice time at the Parker? Frågade jag mest för att byta samtalsämne.

Hon pratade på om att dom hade lyssnat på One Direction och försökt ta reda på om Louis hade någon tjej eller om han bara menade Harry. Han hade tydligen twittrat ”I had a really great dinner tonight. Now movie time with my date + the boys.”. Jag rodnade ännu mer och det var ett rent under att Alexandra inte märkte någonting. Hade han skrivit det på twitter? Åh, jag gillade verkligen den här killen. Och att han vågade skriva det på twitter. Helt galet! I och för sig hade han inte skrivit mitt namn. Men ändå. Jag kunde inte riktigt förstå att han verkligen gillade mig.

Jag var inte kontaktbar den dagen, jag svarade på allt med mm, ja, nej och kanske. Men Alexandra, ouppmärksam som hon var, babblade på som vanligt om killar, One Direction, EF Summeranza och andra grejer som föll henne i smaken.

Innan jag somnade den kvällen gick jag igenom allt vi gjorde och sa på våran första dejt. Ord for ord och steg för steg. Tillslut orkade jag inte håla ögonen öppna och jag somnade.

-----------------------

Blir verkligen jätte glad för alla kommentarerna. Det får mig att skriva fortare! Kanske kommer en del till idag. Det beror på hur jag ligger till med verklighetens läxor. Hoppas på att jag hinner skriva mer.