I wish - kap. 2

tidigare:

- Who’s Paul? Frågade jag dom andra killarna.

- It’s our lifegaurd. Svarade Liam lite tveksamt.

- You guys got a lifeguard? Why!?

- umn, we are like pretty famous here in England and actually everywhere else in the world. Sa Zayn som hade varit ganska tyst under tiden.

- Are you? What do you do? Sing?

-Yes, most girls in you age know who we are. I don’t think we should tell you who we are. You have to figur that out by your self. Sa Harry och blinkade åt mig.

---------------------------------------------------------

Louis kom tillbaka in igen och gjorde tummen upp. Det var okej, dom kunde kör mig hem. Jag plockade fram adress kortet och visade det för chauffören.

I bilen hem fortsatte killarna att babbla på om allt och ingenting. Dom var verkligen roliga och jätte lätta att prata med. Jag kunde inte för allt i världen inte förstå hur lilla blyga jag hade lyckats bekanta mig med något känt pojkband inom bara fyra dagar i London. Jag avbröts i mina tankar av att jag kände att någon kollade på mig. Jag tittade upp och Louis mötte min blick. Jag rodnade och vände bort blicken. Jag kunde fortfarande känna hans ögon på mig men jag vågade inte titta på honom igen.

Strax därefter stannade bilen till och vi var framme. Jag var ju tvungen att skaffa mig något mobil numer eller någonting så att jag kunde få tag på dom igen.

- So, you are really not going to tell me who you are? Can I at least get a phone number or a twitter name? I want to meet you guys again.

- No we definitely don’t going to tell you! retades Harry. Jag räckte lekfullt ut tungan mot honom.

- And if we gave you our twitter names you vill know who we are straight away. Sa liam med sin lugna röst.

- But I can give you my phone number if you promise to call directly when you know who we are! And you is not allowed to ask a friend for help. Skrattade Louis medans han gav mig en papperslapp med ett numer på.

- And please don’t tell anybody about the cafe! If the fans get to know about it, we can’t go there anymore. And they really have the best cake I ever eaten. Suckade Niall, vi skrattade åt honom. Jag sa hej då till killarna och gick in i huset med ett leende på läpparna.

Alexandra hade inte kommit än, kanske hade dom hittat dom där killarna hon snackade om. Jag hoppades verkligen att hon skulle komma snart, hon fick inte missa middagen för då skriver kanske familjen upp att hon är dålig på att passa tider. I och för sig verkar dom vara helt okej och väldigt snälla. Dom tog oss till och med på bio redan andra dagen och bjöd dessutom på allt. Dom hade också visat oss lösenordet till deras internet så både jag och Alexandra kunde surfa så mycket vi ville. Och nu när Alexandra inte var där tog jag tillfället i akt och googlade ”harry, louis, niall, zayn and liam”. Jag fick upp flera hundra tusen träffar. Killarna tillhörde One Direction, bandet som Alexandra och alla hade varit och letat efter. Jag hade ju lovat Louis att ringa med engång jag kommit på det. Men jag gjorde inte det för Alexandra kom hem och det blev middag. Efteråt låg vi i våra sängar och pratade. Alexandra berättade att dom inte hade sett en skymt av killarna fast att dom hade twittrat att dom var på något cafe inne i London.

Jag log för mig själv. Klart att de inte hade hittat killarna, dom hade ju pratat med mig hela eftermiddagen. Jag hade ju lovat Louis att inte säga någonting till någon, så jag försökte dölja mitt leende så gott det gick.

Alexandra somnade och jag låg vaken och funderade på om detta verkligen kunde vara på riktigt. Fem stycken killar såg mig och pratade med mig. Men pojken med den randiga tröjan och blågröna ögonen. Jag fick den där känslan att jag bara ville ta på hans hår och ge honom en kram. Den känslan hade jag aldrig upplevt förut.

-------------------------

Andra delen blev lite kortare, har bättre inspiration på natten.